En tankeställare

Varför är det alltid så att man liksom inte vaknar upp förrän något händer? Som nu till exempel, när kollegas hus var väldigt nära att brinna ner (men de klarade tack och lov att släcka branden, det blev dock en del större skador) då börjar alla på jobbet att se över sina brandlarm och brandsläckare och brandfiltar och allt. Varför har vi inte gjort det tidigare? Varför väntar vi tills något händer? Brandsäkerhet är ju ändå superviktigt. Fast alla går och tänker att det där händer inte mig. I och för sig tror jag att det är mänskligt, och helt nödvändigt att tänka så. Vi kan inte gå runt med alla katastrofer i huvudet. Då skulle vi bli sjuka. Och det är ju naturligt att vi börjar tänka mer på en katastrof när den kommer nära oss.

Ser över säkerheten
Hur som helst så håller jag på att se över säkerheten hemma nu, och jag har faktiskt bestämt mig för att skaffa nya brandlarm. Jag har haft kontakt med en elektriker i Falun som håller på med installationer av larm, och vi har också pratat lite om inbrottslarm. Det skulle ju vara smidigt att fixa sådant samtidigt. Att så att säga förekomma den katastrofen, i stället för att vänta på att jag eller någon i min närhet ska utsättas för inbrott. Så det känns skönt att det är på gång med lite saker nu, så kanske jag kan släppa katastroftankarna lite i alla fall. För som sagt, man blir sjuk av att gå och oroa sig. Det är bland det värsta som finns, när det gäller känslor.

Så fina kollegor
Jag måste också berätta hur rörd jag blir när mina kollegor (och jag förstås) går ihop och hjälper kollegan som fått det brandskadade huset. Man får liksom hopp om mänskligheten när människor är så snälla och givmilda med både sin tid och pengar och allt. Det är verkligen speciellt, att det kan komma något så fint ur en sådan hemsk situation.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *